Day 1

Den 23 mars, 2012 kommer alltid att betraktas som dag 1 i mitt nya liv! Varför??? För det var dagen min önskan om att få göra en GBP blev till verkligheten! Det var första läkare besök!! Dagen började kl 09:50, då jag träffade min läkare. Jag var nervös! Jag visste inte hur just denna läkare stod till om GBP, om tjocka människor, om hon skulle tycka jag var lat, eller inte har försökt gå ner i vikt nog själv....Men jag hade absolut ingenting att vara orolig för! Hon var trevlig, förstående, och jag kände stöd ifrån henne. Inte var det kul att tala om hur mycket jag väger, men hon gjorde ingen sak av det. Sa bara att jag hade BMI på 42-43. Efter ett kort samtal med henne, kollade hon mitt blodtryck (115/70! Kanon!) och sen skickade hon mig för att ta lite provar. Hon skulle höra av sig om det var nåt konstigheter med dom, annars skickar hon remiss till kirurgen, och det är bara att vänta för att få träffa kirurgen! Många säger att man får gå på infomöte först, och sen får man lite tid enskilt med kirurgen. NU ÄR JAG PÅ GÅNG!!!! =)

Min Lista

Tänkte skriva min lista även här...När jag började överväga operationen, tänkte jag skriva ner alla anledningar jag VILL gå ner i vikt, och även allt som jag har gjort för att gå ner i vikt! Här är den! (Lägger till den ofta, många saker som säkert fattas nu men jag lägger på dom när jag tänker på dom!)


Diet jag har provat:
-Viktväktarna flera ggr (I USA och Sverige-Gruppmöte och brevkurs)
-LCHF
-Nutrilett
-Nutrilett/med kalorisnål middag
-Slim Fast
-Jenny Craig
-Rikshospital diet
-GI
-BodyMedia Fit (räknar kalorier in/ut)
-Svält
-Portion control
-Herbalife
-Tabletter (värst var ephedrine, som gjorde att min hjärta slog som om den skulle snart explodera!)
-MOTION; MOTION; MOTION!!!

Hur jag lider:
-Ont i fötterna
-Ont i ryggen
-Ont i knäna
-Ledvärk
-Ont i smalben
-Migrän
-Kan inte klippa tånaglarna utan att känna mig kvävt.
-Finns inte kläder som passar rätt-mina jeans ramlar alltid ner, tar jag skärp så får jag en böld på magen och har ont i flera dagar.
-Kan få bölder emellan benen pga det skaver när jag går.
-När jag tränar, kan jag inte ta ut fullt för magen blir i vägen.
-Det är trångt i stolar på offentliga platser, t ex flygplans stolar, bio stolar...
-Andfådd/svårt att andas
-Benen sväller-Efter en dag med strumpor är det nästan stas vid fötterna.
-Har inte kunnat ha mina förlovnings och vigselringar på mig på mer än ett år, för mina fingrar är så tjocka och svällda.
-Får ofta en konstig känning i hjärtat-som det slår för hårt, för fort och ibland att det slår "extra".


Lider psykiskt:
-Mår dåligt av att att se mig själv i speglar eller fönstrar, t ex i Karlstad när vi är på shopping...när jag får syn på mig nånstans, vill jag bara hem.
-Vill gärna gömma mig ifrån folk.
-Känner mig mindre värd än smala.
-Känner mig som att alla glor på mig och tycker jag är äcklig och ful.
-Vill inte ha sex, för jag skäms över hur jag ser ut naken, och hur mycket fettet är i vägen.
-Skäms att mina barn får ha en tjock mamma.
-Rädd att andra barn kommer att göra narr av dom pga mig.
-Jag blir inte tagen på allvar. Blir nonchalerade i affärer.
-Arbetschef/kamrater tror ibland att jag är lat. Jag får jobba dubbelt så hårt som alla andra för att bevisa motsatsen.
-Jag vill ingenting! Antingen skäms jag och vill inte visa mig bland andra, eller så vet jag att jag kommer att skäms för allt jag gör är en ansträngning.

Bra början, eller?! Jag trodde först att det skulle göra så vansinnigt ont att erkänna allt det där, även om det var bara meningen att erkänna för mig själv ifrån början... men NEJ! Det bekräftar att jag har försökt länge och med många olika metoder att gå ner i vikt, utan framgång! (Mindre än utan framgång, egentligen, för jag har stadigt gått upp i vikt istället) Och att jag faktiskt lider...på alla sätt. Jag mår dåligt av att finnas ju, som jag är.

Ska lägga till att GBP är INTE någon mirakel kur!!! Jag kommer att få jobba som tusen att gå ner i vikt och att behålla vikten. Och jag är medveten om att jag kanske aldrig kommer att väga 50 kilo...Om min BMI låg under 30 så skulle jag jubbla och vara hur nöjd som helst!!!

Gastric Bypass????

Jag kom till ett beslut häromdagen...Efter många, många år som överviktig, har jag bestämt mig för att göra ett gastric bypass! http://sv.wikipedia.org/wiki/Gastrisk_bypass (En liten förklaring på vad det är för nåt! Hittar inte nåt bättre sidan som sammanfattar allt just nu, så ni får stå ut med Wikipedia!)

Det kom som en stor överraskning för mig! Jag har alltid varit ganska anti-Gastric Bypass (GBP) för mig själv, även om jag har jobbat som USK på den avdelning som tar hand om patienter som har gjort den. En enkel anledning för min tvekan är att jag var med på ett dödsfall efter GBP. Det är hur klart som helst att man inte vill dö!!! Jag är rädd! Men så plötsligt en dag förra helgen tänkte jag, "Hur länge får jag leva med min övervikt? Hur många mer år skulle jag kunna få leva om jag gick ner i vikt?"

Nu säger många att man kan faktiskt gå ner i vikt utan operation, om man har "karaktär"... Ja, det är många som har försökt gå ner i vikt utan op, och som HAR lyckats! Men för någon anledningen är jag inte en av dom. Fast jag har karaktär, stark vilja och är FAN såååå envis!!! Jag har gjort ALLT som jag kan tänka mig!!! (Vilket är även bekräftat av min äldsta dotter, som är snart färdig utbildade dietist)

Har ringde till vårdcentralen redan i måndags. Där talade jag om att jag var intresserade av att operera matsäcken. Hon skulle skicka hem en tid med min husläkare, och min husläkare är den som får skicka remissen till sjukhuset. (Hoppas hon tycker jag är i behov av operationen!) Hon på telefonen frågade mig om jag visste nåt alls om Gastric Bypass...Ja, svarade jag, jag jobbade många år på avdelningen 4A! (Den avdelning som tar GBP patienterna efter op) Då sa hon att jag var nog expert då, och kunde lära henne några saker om det! =) Alltid nice när man träffar på en person som INTE är sur, INTE är "bättre än mig" för jag är överviktig, mm. Jag kan inte påstå att livet som överviktig är "lätt"...på många olika sätt alltså! ;)